Gustav Vasas äventyr i Dalarna 500 år

Prolog

Del 1

22 november 1520

På Räfsnäs gård utanför Mariefred i Sörmland sitter den 24-årige ynglingen Gustav Eriksson (Vasa). Allt det han trott på och kämpat för är slaget i spillror. Motståndet mot unionen är förintat i Stockholms blodbad ett par veckor tidigare. Har allt han slagits för varit förgäves?

Redan 1517 var Gustav med och stred under Sten Sture mot kung Kristians trupper i slaget vid Vädla i Solna socken, på Norra Djurgården. Året efter ska han ha fört det svenska baneret i slaget vid Brännkyrka söder om staden.

Efter slaget ingick han i den gisslan som fördes till kung Kristian för att kungen skulle komma i land och förhandla med Sten Sture vid Österhaninge kyrka på Södertörn. Men när Kristian väl fått gisslan seglade han dock iväg med Gustav och de andra till Danmark. Sen den dagen förstår Gustav att kung Kristians ord inte är att lita på.

I september 1519 lyckades Gustav fly till Lübeck, men först efter åtta månader fick han tillfälle att återvända till Sverige. Under tiden har unionsmotståndet bit för bit malts ned av Kung Kristian.

Nyheten om Stockholms blodbad når Gustav i mitten av november. Hans far Erik är avrättad. Hans syster och mor är fängslade liksom Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna. Hans systers man Joachim Brahe är avrättad. Hela ledarskapet för unionmotståndet är borta. Själv är han efterlyst och kungens knektar kan komma när som helst. Gustav är inte säker på Räfsnäs. Men det finns ingen person han kan vända sig till eller sluta upp bakom längre. Alla är borta. Gustav inser att hans enda hopp är att han själv kan finna och uppbåda vad som möjligen finns kvar av motstånd i landet…

Färjan över Kolsund

Del 2

25 november 1520

Gustav Eriksson lämnar nu sin gård och beger sig norrut, mot Dalarna. Kanske kan han där finna stöd hos dalkarlarna som gång efter gång stått upp mot unionen och de danska kungarna allt sedan Engelbrektsupproret nära 100 år tidigare? Blodbadet i Stockholm borde ha fått det att jäsa av vrede i gårdar och köpstäder.

Resan kommer att kantas av motgångar och faror och börjar inte bra. Gustav reser med bara en dräng i sällskap. Eftersom man vill undvika städerna reser de via Mälaröarna och första färjefärden blir vid Kolsund över till Selaön. Men då färjan bara tar en person åt gången får Gustav fara först och hans dräng blir kvar för nästa överfart. Från färjan ser han dock hur drängen lägger benen på ryggen med Gustans tillhörigheter och penningar. Snabbt tvingar Gustaf färjekarlen att vända om och väl i land sätter han fart efter drängaskalken. Gustav hinner upp honom och vrider sakerna ur händerna på drängen som lyckas fly in i skogen.

Gustav vänder så norrut igen, och hittar en bondgård där han lägger av sig sina herremanskläder och klär sig istället som en enkel bonde. En krönikör från tiden skriver:

» Gustaff kom så uthi en Bondegårdh, ladhe ther aff sine Junkerlighe Klädher, antwardendes Bonden Kläderen, Weskerne,Hesterne och alt sitt Tingest, och klädde sigh igen i Bondaklädher med Byxor, Jacka och Trint Hat och en Yxe oppå Axlerne, ochgick så til foot sin wägh.»

Vad som ser ut som en enkel bonde fortsätter nu till fots genom skogarna upp genom Västmanland mot Dalarna…

Tröskningen i Rankhyttan

Del 3

30 november 1520

Gustav Eriksson på väg in i tröskladan i Rankhyttan.
Tröskladan står kvar än idag.

I slutet av november 1520 kommer en bonddräng till gården Rankhyttan i Dalarna. Han frågar om han kan få arbete med tröskning eftersom det är tröskningstider. Det behövs hjälp på gården och mannen visas till tröskladan. En piga lägger dock märke till att det är något som inte stämmer med bonddrängen och söker upp gårdens ägare, bergsmannen Anders Persson.

– Jag tror inte att den där karln, som kom hit i går, är någon bonddräng. Tröska kan han inte och han har en grann blus under tröjan!

Gårdsägaren Anders Persson tar sig en närmare titt på drängen som nu ger sig till känna. Det är Gustav Eriksson som Anders studerat med i Uppsala tolv år tidigare. Anders undrar vad som hänt och Gustav berättar hela sin historia om kung Kristian, fångenskapen i Danmark, Stockholms blodbad och ber så bergsmannen om hjälp. Anders Persson vågar dock inte hjälpa den eftersökte, det kan vara farligt att gömma en efterlyst hos sig. Anders manar istället Gustav:

– Gå vidare uppåt socknarna, gå, gå – utefter älvarna, genom de stora skogarna! Dröj aldrig länge på ett ställe! Här i Bergslagen är folket mer stillsamt. Nej, vill ingen annan höra dig så tala till de sturska Morakarlarna .

Gustav följer rådet och beger sig vidare inåt Dalarna mot Ornässtugan…

Tröskning, en försvunnen syssla. Hur man skiljer agnarna från vetet…

Genom isen vid Torsång

Del 4

1 december 1520

När mörkret sänker sig lämnar Gustav Rankhyttan för att ta sig till Ornässtugan. Kanske kan han få hjälp där? Vägen innebär att han måste korsa Lillälven, en biflod till Dalälven. Isen ligger vid färjestället vid Torsång och färjan kan inte gå. Gustav prövar istället om isen kan bära honom. En bit ut på isen i den mörka decemberkväller bryter han igenom och sjunker ned till armarna i det iskalla vattnet. Blir detta slutet för Gustaf Eriksson?

Genom att uppbåda sina yttersta krafter – och med Guds hjälp, enligt vad han långt senare berättar – lyckas han ta sig upp. Han får tillbringa natten i färjekarlens stuga medan kläderna får torka…

Ankomst till Ornässtugan

Del 5

2 december 1520

Dagen efter beger sig Gustav Eriksson till Arendt Persson på Ornäs, som han också känner sen tidigare. Gustav blir väl mottagen av sin gamle bekant och hans hustru Barbro Stigsdotter. Gustav berättar allt för Arendt och får löfte att vistas tryggt hos dem på gården. Efter mat och dryck stupar Gustav i säng.

Men Arendt låter spänna för sin släde och ger sig iväg från gården framåt natten. Hans hustru Barbro ser honom försvinna bort i mörkret…

Flykten från Ornäs

Del 6

3 december 1520

Gustav Eriksson och Barbro Stigsdotter.
Målning av Pehr Hilleström ca 1800

– Du måste fly Gösta!

– Fly, varför då?

– De kommer att ta dig!

– Vilka då?

– Fogden

– Vilken fogde?

– Bengt Brunson. Kung Kristians fogde. Jag såg min man fara vägen till Säter. Det kan bara betyda att han berättat att du är här!

– Men varför?

– Jag vet inte Gösta. Men de kan vara här när som helst.

– Jag går ner…

– Inte den vägen! Drängarna står på pass vid dörren.

– Men hur ska jag…?

– Via avträdet.

– Avträdet!? Vill du jag ska hoppa ned i en hög med träck!?

– Jag hör bjällrorna Gösta! Slädarna kommer…

– Men vart ska jag…?

– Det står en släde redo nere på sjön. Spring dit! Jakob ska köra dig till Jon i Svärdsjö.

– Prosten?

– Ja prosten. Honom kan du lita på!

Gustavs flykt genom avträdet på Ornässtugan är en av de mest berömda händelserna från äventyren i Dalarna. På så sätt lyckas han undkomma styrkan på 20 man som kommit för att gripa honom. Vem som ligger bakom detta är inte helt klart. Arendt är troligen inte den skyldige. Men helt klart är att Arendt varskott sina fränder i trakten. Fränder som är lojala med Kung Kristian. Men Arents hustru Barbro Stigsdotter tar saken i egna händer och räddar förmodligen Gustavs liv.

När Arendt och hans män kommer för att gripa Gustav finner de huset tomt. Men ute på den frusna sjön, Runn, går en släde i full fart mot Jon i Svärdsjö…

Hos Jon i Svärdsjö

Del 7

5 december 1520

Herr Jon och Gustav Eriksson ur stumfilmen Gustaf Wasa från 1928 med Gösta Ekman d.ä. i rollen som Gustav.

Hos Prosten Jon i Svärdsjö finner Gustav en viloplats under några dagar. Det två har lärt känna varandra några år tidigare när de studerade i Uppsala.

Problemet är att fogdar och unionslojala nu vet att det stryker omkring en efterlyst stureanhängare i trakten. Gustav och Jon kan inte säkert veta vem man kan lita på eller när danska eller tyska knektar dyker upp.

En källa berättar att Herr Jon vid ett tillfälle håller handduken åt Gustav när denna tvättar sig som brukligt var när man ville visa gästen aktning. I samma stund kommer Herr Jons hushållerska in och ser med förvåning på sin husbonde som håller handduken åt drängen och frågar naturligtvis varför.

– Det kommer intet eder vid! ryter herr Jon men han inser samtidigt att Gustav inte längre är säker hos honom. Han för honom därför i hemlighet över till andra sidan Svärdsjön, till byn Isala. I Isala bor Sven Elfsson, som var ”kronans djurkarl”, eller kronoskytt, en ”redlig och pålitlig man”.

Genom att fortsatt klä sig som bonddräng och hålla sig i ständig rörelse minskar man risken för att Gustav ska bli infångad…

Brödbaket i Isala

Del 8

8 december 1520

– Vad står du och gapar efter på främmande, liksom du aldrig sett folk förr! Packa dig ut på logen och tröska!

Gustav har vistats några dagar hos Sven Elfson och hans hustru i Isala när det enligt sägnen plötsligt dyker upp knektar som söker efter honom.

Värdparet finner sig snabbt och Elfssons hustru har sinnesnärvaro att behandla den framtida svenske kungen som en simpel dräng. Det berättas hur hon klappar till drängen över ryggen med bakspaden och hutar åt honom att inte stå och gapa efter främmande. På så sätt kan man avleda all misstänksamhet och knektarna försvinner.

Men Gustavs resa måste fortsätta. Hans mål är inte främst att hålla sig undan utan att hitta redlige män som vill kämpa mot kung Kristians tyranni. Gustavs mål är Siljansbygden och de orädda Rättviks- och Morakarlarna. Men hur kan han färdas utan att väcka uppmärksamhet från knektar och uppsyningsmän? Sven Elfsson har en plan och låter köra fram hösläden…

Blodvite i hölasset

Del 9

10 december 1520

Gustav Eriksson bäddas ner i höet av Sven Elfson

Med Gustav gömd i hölasset och Sven Elfson vid tömarna lämnar man Isala och beger sig mot Marnäs en dryg mil bort i riktning Rättvik. På vägen stoppas de av kungens uppsyningsmän. Knektarna undersöker lasten genom att sticka sina spjut in i hölasset. Gustav blir skadad i benet men säger inget och man får fara vidare.

Det droppar dock blod ned i den klara snön. Efter ytterligare en stund upptäcker Sven detta men finner än en gång på råd. Har tar sin kniv och skär sin egen häst i ena bakbenet på ett ställe där det gör minst skada.

När släden än en gång stannas av knektar som ser det blodiga spåret så visar Sven Elfsson på hästens ena ben och de får igen fortsätta sin färd…

Sven Elfson visar knektarna att det är hästen som lämnar blodspår.

Marnäs

Del 10

13 december 1520

Gustav Eriksson färdväg mot och i Dalarna streckat i svart.

I Marnäs övernattar Gustav hos bröderna Per och Mats Olsson. Han har varit på väg till fots ett par veckor och börjar nu närma sig målet för sin resa, Siljansbygden.

Nu måste Gustav ha funderat på när och hur han ska kunna börja sin agitation. Sina försök att locka bygdens folk att resa sig mot den danske unionskungen. Hur ska han våga? Minns att det är bara en dryg månad sedan hans pappa och svåger halshöggs i Stockholms blodbad. Hans mor och systrar fängslades. Om han öppet börjar revoltera mot kungen är det med livet som insats. Hur hade du gjort? Förmodligen gett upp. Flytt. Legat lågt. Men Gustav tänker inte ge sig så lätt. Alla broar till det förflutna är ändå brända. Det finns ingen väg tillbaka. Sturepartiet är borta. Hans familj är borta. Han själv är efterlyst. Det finns inget att bygga på. Han måste själv skapa ett nytt motstånd och måste själv våga leda motståndskampen.

Marnäsbröderna tar hand om Gustav och tar honom även till kyrkan när läget tycks säkert. Efter gudstjänsten berättar Gustav, för den samlade skaran med folk utanför kyrkan, om kung Kristian och om blodbadet i Stockholm. Folket lyssar men inser att de själva är för få och de vill veta vad de andra socknarna tycker först.

Gustav fortsätter nu mot Rättvik…