När mörkret sänker sig lämnar Gustav Rankhyttan för att ta sig till Ornässtugan. Kanske kan han få hjälp där? Vägen innebär att han måste korsa Lillälven, en biflod till Dalälven. Isen ligger vid färjestället vid Torsång och färjan kan inte gå. Gustav prövar istället om isen kan bära honom. En bit ut på isen i den mörka decemberkväller bryter han igenom och sjunker ned till armarna i det iskalla vattnet. Blir detta slutet för Gustaf Eriksson?
Genom att uppbåda sina yttersta krafter – och med Guds hjälp, enligt vad han långt senare berättar – lyckas han ta sig upp. Han får tillbringa natten i färjekarlens stuga medan kläderna får torka…
Dagen efter beger sig Gustav Eriksson till Arendt Persson på Ornäs, som han också känner sen tidigare. Gustav blir väl mottagen av sin gamle bekant och hans hustru Barbro Stigsdotter. Gustav berättar allt för Arendt och får löfte att vistas tryggt hos dem på gården. Efter mat och dryck stupar Gustav i säng.
Men Arendt låter spänna för sin släde och ger sig iväg från gården framåt natten. Hans hustru Barbro ser honom försvinna bort i mörkret…
Gustav Eriksson och Barbro Stigsdotter. Målning av Pehr Hilleström ca 1800
– Du måste fly Gösta!
– Fly, varför då?
– De kommer att ta dig!
– Vilka då?
– Fogden
– Vilken fogde?
– Bengt Brunson. Kung Kristians fogde. Jag såg min man fara vägen till Säter. Det kan bara betyda att han berättat att du är här!
– Men varför?
– Jag vet inte Gösta. Men de kan vara här när som helst.
– Jag går ner…
– Inte den vägen! Drängarna står på pass vid dörren.
– Men hur ska jag…?
– Via avträdet.
– Avträdet!? Vill du jag ska hoppa ned i en hög med träck!?
– Jag hör bjällrorna Gösta! Slädarna kommer…
– Men vart ska jag…?
– Det står en släde redo nere på sjön. Spring dit! Jakob ska köra dig till Jon i Svärdsjö.
– Prosten?
– Ja prosten. Honom kan du lita på!
Gustavs flykt genom avträdet på Ornässtugan är en av de mest berömda händelserna från äventyren i Dalarna. På så sätt lyckas han undkomma styrkan på 20 man som kommit för att gripa honom. Vem som ligger bakom detta är inte helt klart. Arendt är troligen inte den skyldige. Men helt klart är att Arendt varskott sina fränder i trakten. Fränder som är lojala med Kung Kristian. Men Arents hustru Barbro Stigsdotter tar saken i egna händer och räddar förmodligen Gustavs liv.
När Arendt och hans män kommer för att gripa Gustav finner de huset tomt. Men ute på den frusna sjön, Runn, går en släde i full fart mot Jon i Svärdsjö…
Herr Jon och Gustav Eriksson ur stumfilmen Gustaf Wasa från 1928 med Gösta Ekman d.ä. i rollen som Gustav.
Hos Prosten Jon i Svärdsjö finner Gustav en viloplats under några dagar. Det två har lärt känna varandra några år tidigare när de studerade i Uppsala.
Problemet är att fogdar och unionslojala nu vet att det stryker omkring en efterlyst stureanhängare i trakten. Gustav och Jon kan inte säkert veta vem man kan lita på eller när danska eller tyska knektar dyker upp.
En källa berättar att Herr Jon vid ett tillfälle håller handduken åt Gustav när denna tvättar sig som brukligt var när man ville visa gästen aktning. I samma stund kommer Herr Jons hushållerska in och ser med förvåning på sin husbonde som håller handduken åt drängen och frågar naturligtvis varför.
– Det kommer intet eder vid! ryter herr Jon men han inser samtidigt att Gustav inte längre är säker hos honom. Han för honom därför i hemlighet över till andra sidan Svärdsjön, till byn Isala. I Isala bor Sven Elfsson, som var ”kronans djurkarl”, eller kronoskytt, en ”redlig och pålitlig man”.
Genom att fortsatt klä sig som bonddräng och hålla sig i ständig rörelse minskar man risken för att Gustav ska bli infångad…
– Vad står du och gapar efter på främmande, liksom du aldrig sett folk förr! Packa dig ut på logen och tröska!
Gustav har vistats några dagar hos Sven Elfson och hans hustru i Isala när det enligt sägnen plötsligt dyker upp knektar som söker efter honom.
Värdparet finner sig snabbt och Elfssons hustru har sinnesnärvaro att behandla den framtida svenske kungen som en simpel dräng. Det berättas hur hon klappar till drängen över ryggen med bakspaden och hutar åt honom att inte stå och gapa efter främmande. På så sätt kan man avleda all misstänksamhet och knektarna försvinner.
Men Gustavs resa måste fortsätta. Hans mål är inte främst att hålla sig undan utan att hitta redlige män som vill kämpa mot kung Kristians tyranni. Gustavs mål är Siljansbygden och de orädda Rättviks- och Morakarlarna. Men hur kan han färdas utan att väcka uppmärksamhet från knektar och uppsyningsmän? Sven Elfsson har en plan och låter köra fram hösläden…
Med Gustav gömd i hölasset och Sven Elfson vid tömarna lämnar man Isala och beger sig mot Marnäs en dryg mil bort i riktning Rättvik. På vägen stoppas de av kungens uppsyningsmän. Knektarna undersöker lasten genom att sticka sina spjut in i hölasset. Gustav blir skadad i benet men säger inget och man får fara vidare.
Det droppar dock blod ned i den klara snön. Efter ytterligare en stund upptäcker Sven detta men finner än en gång på råd. Har tar sin kniv och skär sin egen häst i ena bakbenet på ett ställe där det gör minst skada.
När släden än en gång stannas av knektar som ser det blodiga spåret så visar Sven Elfsson på hästens ena ben och de får igen fortsätta sin färd…
Sven Elfson visar knektarna att det är hästen som lämnar blodspår.
Gustav Eriksson färdväg mot och i Dalarna streckat i svart.
I Marnäs övernattar Gustav hos bröderna Per och Mats Olsson. Han har varit på väg till fots ett par veckor och börjar nu närma sig målet för sin resa, Siljansbygden.
Nu måste Gustav ha funderat på när och hur han ska kunna börja sin agitation. Sina försök att locka bygdens folk att resa sig mot den danske unionskungen. Hur ska han våga? Minns att det är bara en dryg månad sedan hans pappa och svåger halshöggs i Stockholms blodbad. Hans mor och systrar fängslades. Om han öppet börjar revoltera mot kungen är det med livet som insats. Hur hade du gjort? Förmodligen gett upp. Flytt. Legat lågt. Men Gustav tänker inte ge sig så lätt. Alla broar till det förflutna är ändå brända. Det finns ingen väg tillbaka. Sturepartiet är borta. Hans familj är borta. Han själv är efterlyst. Det finns inget att bygga på. Han måste själv skapa ett nytt motstånd och måste själv våga leda motståndskampen.
Marnäsbröderna tar hand om Gustav och tar honom även till kyrkan när läget tycks säkert. Efter gudstjänsten berättar Gustav, för den samlade skaran med folk utanför kyrkan, om kung Kristian och om blodbadet i Stockholm. Folket lyssar men inser att de själva är för få och de vill veta vad de andra socknarna tycker först.
Gustav Eriksson talar på kyrkbacken i Rättvik. Illustration av Per Gyllenrör
När Gustav kommit till Rättvik börjar han tala öppet till traktens bönder. Vill de tåla kung Kristians tyranni och pålagor? Eller vill man resa sig och lasta av sig det danska oket?
Rättvikskarlarna säger sig vara villiga att göra motstånd mot danskväldet. Men man kan inte göra slag i saken innan man talat med de andra Dalasocknarna.
Beskedet är blandat för Gustavs del. Det positiva är att han anar att det finns en vilja till motstånd. Man avfärdar honom inte. Men han känner samtidigt böndernas tvekan – han kommer inte få med Rättvik ensamt. Han måste nu bege sig till nyckeln för hela Dalarna – hans sista chans – Mora. Och snön faller och det lider mot jul…
Gustaf Vasa och Tomt-Margit Målning av Johan Fredrik Höckert 1860
När Gustav närmar sig Mora tar han in hos bonden Tomt Mats Larsson och hans hustru Tomt Margit i Utmelands by. Eftersom det är juletid håller Tomt Margit på att brygga julöl. Plötsligt ser hon hur danska spejare kommer ute på gården. Hon får snabbt upp källarluckan i golvet och Gustav klättrar ned i källaren. För att dölja luckan ställer hon ett av bryggkaren ovanpå. De knektar som tittar in anar aldrig att det finns en källare under huset och ger sig därför snart iväg igen. Ännu en dalkulla har räddat Gustav.
Målningen Gustav Vasa och Tomt Margit är den kanske mest klassiska av skildringarna av Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Den är gjord av Johan Fredrik Höckert 1860 efter beställning till Utmelandsmonumentet som uppfördes samma år på den källare där Gustav Vasa sades ha gömt sig.
Sägnen om Tomt Margit ingår dock inte i Peder Swarts krönika från 1500-talet (som vi mestadels följer) utan dyker upp först på 1700-talet. Därmed får nog denna händelse klassas som en legend. Men redan i Peder Swarts krönika framgår det att jakten på Gustav Eriksson vid den här tiden är igång. En fogde vid namn Nils Westgöte har skickats upp från Västerås med det enda målet att gripa eller döda Gustav Eriksson. Han lär redan ha anlänt till Mora…
Rasmus Jute dräper kung Kristans utsände Nils Westgöte. Ur stumfilmen Gustav Vasa 1928
Ryktet om att Gustav Eriksson är i Dalarna har nått slottsfogden på Västerås slott. Han har uppmanat sina underfogdar att tillfångata eller dräpa stureanhängaren. En man vid namn Nils Wästgöte har kommit till Mora i detta ärende och tagit in hos länsman, Jon Koffre.
På något sätt har detta kommit till Gustavs kännedom. Kanske genom någon av dem som stöttar hans sak. En av dem är en dansk vid namn Rasmus Jute. Han sluter nu upp bakom Gustav och lovar att stötta honom. Tillsammans beger de sig till länsmanbostaden där man finner Nils Westgöte och dräper honom på fläcken. Bättre förekomma än att förekommas.
Mordet visar att konflikten inte har strikt nationella förtecken. En svensk/västgöte är alltså lojal med den danske unionskungen mot en svensk upprorsman. En dansk stöder å andra sidan Gustav i revolt mot samme unionskung. Viktigare än nationalitet är personlig vinning. Man stöttar inte nödvändigtvis den som är från samma land som man själv utan den vars sak ligger i linje den egna strävan.
För det andra visar det här att kampen kommer att kräva våld. Om kung Kristian och hans män ska kunna besegras kommer det inte att räcka med fagra ord och goda föresatser.
Nu måste Gustav uppbåda hela sin övertalningsförmåga om han ska kunna mobilisera dalfolket. Detta är hans sista chans. På kyrkbacken i julhelgen kommer han att tala öppet till morakarlarna för att få deras stöd mot kung Kristian…
