Långt upp i Lima socken invid norska gränsen hinner skidkarlarna från Mora upp Gustav Eriksson. Det sägs att de finner honom vid Olnispagården i Sälen. De utsända förklarar sitt uppdrag och sakernas vändning i Mora.
– För Guds skull Gösta! Du måste komma till vår hjälp!
– Jag fick intet vidare behagligt svar i julas…
– Nu har vi rätt förstått allvaret! Du ska få både trohet och manskap!
– Det kommer krävas mod – att morabönderna vill vara män för sig!
– Vi kommer att riskera både blod och liv om du blir vår härförare!
Gustav Eriksson talar till dalkarlarna i Mora. Målning av Johan Gustaf Sandberg, 1836
När Gustav nu är åter i Mora får han ett helt annat mottagande än han fick i julhelgen. Han får stadens fulla stöd för en revolt mot kung Kristian och hans tyranniska styre. Men inte bara Mora står nu bakom honom.
”Där komme till honom de förnämligaste av alla socknar både östre och västre Dalarna, samtyckte och korade honom till Sveriges rikes hövitsman, svore honom ed, lydno och hörsamhet.”
Man utser också 16 unga män att fungera som Gustavs livvakt. En styrka som så småningom kommer att övergå i Svea Livgarde. Ett förband som är i funktion ända fram till år 2000, nästan 500 år.
Men trots all entusiasm – vad kan en brokig allmogehop i Dalarna åstadkomma mot en kung med knektar, borgar, pengar och eldvapen? Många liknade uppror har slagits ned brutalt. Malts ned över tid av kungar och knektar. Vad är det som säger att den här brokiga skaran kommer att uppnå sina mål?
Det kommer vi inte att besvara här, för här slutar Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Fortsättning följer i denna trilogis sista del – Befrielsekriget.
