Gustav Eriksson talar på kyrkbacken i Rättvik. Illustration av Per Gyllenrör
När Gustav kommit till Rättvik börjar han tala öppet till traktens bönder. Vill de tåla kung Kristians tyranni och pålagor? Eller vill man resa sig och lasta av sig det danska oket?
Rättvikskarlarna säger sig vara villiga att göra motstånd mot danskväldet. Men man kan inte göra slag i saken innan man talat med de andra Dalasocknarna.
Beskedet är blandat för Gustavs del. Det positiva är att han anar att det finns en vilja till motstånd. Man avfärdar honom inte. Men han känner samtidigt böndernas tvekan – han kommer inte få med Rättvik ensamt. Han måste nu bege sig till nyckeln för hela Dalarna – hans sista chans – Mora. Och snön faller och det lider mot jul…
Gustaf Vasa och Tomt-Margit Målning av Johan Fredrik Höckert 1860
När Gustav närmar sig Mora tar han in hos bonden Tomt Mats Larsson och hans hustru Tomt Margit i Utmelands by. Eftersom det är juletid håller Tomt Margit på att brygga julöl. Plötsligt ser hon hur danska spejare kommer ute på gården. Hon får snabbt upp källarluckan i golvet och Gustav klättrar ned i källaren. För att dölja luckan ställer hon ett av bryggkaren ovanpå. De knektar som tittar in anar aldrig att det finns en källare under huset och ger sig därför snart iväg igen. Ännu en dalkulla har räddat Gustav.
Målningen Gustav Vasa och Tomt Margit är den kanske mest klassiska av skildringarna av Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Den är gjord av Johan Fredrik Höckert 1860 efter beställning till Utmelandsmonumentet som uppfördes samma år på den källare där Gustav Vasa sades ha gömt sig.
Sägnen om Tomt Margit ingår dock inte i Peder Swarts krönika från 1500-talet (som vi mestadels följer) utan dyker upp först på 1700-talet. Därmed får nog denna händelse klassas som en legend. Men redan i Peder Swarts krönika framgår det att jakten på Gustav Eriksson vid den här tiden är igång. En fogde vid namn Nils Westgöte har skickats upp från Västerås med det enda målet att gripa eller döda Gustav Eriksson. Han lär redan ha anlänt till Mora…
Rasmus Jute dräper kung Kristans utsände Nils Westgöte. Ur stumfilmen Gustav Vasa 1928
Ryktet om att Gustav Eriksson är i Dalarna har nått slottsfogden på Västerås slott. Han har uppmanat sina underfogdar att tillfångata eller dräpa stureanhängaren. En man vid namn Nils Wästgöte har kommit till Mora i detta ärende och tagit in hos länsman, Jon Koffre.
På något sätt har detta kommit till Gustavs kännedom. Kanske genom någon av dem som stöttar hans sak. En av dem är en dansk vid namn Rasmus Jute. Han sluter nu upp bakom Gustav och lovar att stötta honom. Tillsammans beger de sig till länsmanbostaden där man finner Nils Westgöte och dräper honom på fläcken. Bättre förekomma än att förekommas.
Mordet visar att konflikten inte har strikt nationella förtecken. En svensk/västgöte är alltså lojal med den danske unionskungen mot en svensk upprorsman. En dansk stöder å andra sidan Gustav i revolt mot samme unionskung. Viktigare än nationalitet är personlig vinning. Man stöttar inte nödvändigtvis den som är från samma land som man själv utan den vars sak ligger i linje den egna strävan.
För det andra visar det här att kampen kommer att kräva våld. Om kung Kristian och hans män ska kunna besegras kommer det inte att räcka med fagra ord och goda föresatser.
Nu måste Gustav uppbåda hela sin övertalningsförmåga om han ska kunna mobilisera dalfolket. Detta är hans sista chans. På kyrkbacken i julhelgen kommer han att tala öppet till morakarlarna för att få deras stöd mot kung Kristian…
Gustav Erikssson talar till darlkarlarna i Mora i jultiden 1520 Skulptur av Anders Zorn
– Redlige dalmän! Om ni tänker tillbaka och förspörjer av gamle män om hurdant regemente de danske plägade föra här i Sverige, så har ni kanske hört hur fogden Jösse Eriksson brukade traktera er i kung Erik av Pommerns tid. Minns då hur ni slöt er samman som en man under Engelbrekt och kastade av er det danska oket! Nu råder samma regemente som förr! Ni har ju hört om vad som timat i Stockholm. Tyrannen har låtit avhugga den svenska adeln och flera biskopar! Så kommer det fortsätta under dansk överhöghet. Men om ni vill ha er egen självständighet som fria män och menar allvar med saken så vill jag med Guds hjälp stödja er och vara er hövitsman och hindra sådant fördärv som annars förestår er och hela riket, om man inte agerar i tid! Vill ni med mig stå upp för denna sak?
Det blir tyst på kyrkbacken i Mora. Sen kommer de spridda rösterna:
– Vad angår det oss vad som sker i Stockholm?
– Det kan inte va’ sant!
– Vi har lovat kung Kristian trohet!
– Vad är den där för en, Eriksson?
– Vi har haft nog med folkuppbåd. Nu får det va nog.
– Vi blir vid kung Kristian. Han har intet ont gjort oss.
– Ge dig av från Mora!
– Far här ifrån!
Vid det svaret inser Gustav att han inte har mer att hämta i Mora. Och Peder Swart skriver i sin krönika:
”Drogh så Götstaff iffra Mora och in j Westerdalarner.”
Gustav Eriksson är på väg från Mora längs Västerdalälven mot Norge. Allt hopp om att vinna dalkarlarna för en revolt mot kung Kristian är ute. I Sverige är Gustav inte längre säker. Kanske kan han få en fristad i Norge under en tid. Vad som sedan går att göra har nog Gustav bara vaga föreställningar om vid denna tidpunkt. Förmodligen måste han gå i landsflykt. Kanske kan han ta sig till Lübeck? Hans framtidsutsikter är i alla händelser mörka. Kommer han ens att överleva nästa natt i ett ödetorp eller en snötäckt fäbod?
Här hade historien om Gustav Eriksson ha kunnat sluta. Hans öden hade i så fall inte känts till av eftervärlden. Vem bryr sig om en landsflyktig motståndsman från 1500-talet?
Men genom ett ett ödets nyck eller Guds försyn så kommer den fortsatta utvecklingen att spela Gustav i händerna på ett ganska remarkabelt sätt. En serie händelser inträffar nu som bit för bit för Gustav tillbaka i händelsernas centrum och sisådär två och ett halvt år senare gör honom till Sveriges kung.
Men det anar ingen den här mörka midvinterdagen i västerdalarna anno 1520…
Mora kyrka och en skidlöpare på jakt efter Gustav Eriksson…
Medan Gustav Eriksson är på väg mot Norge anländer nya bud till Mora söderifrån med oroväckande nyheter. En Lasse Olsson bekräftar dels att blodbadet ägt rum i Stockholm. Men också att kung Kristian låtit resa galgar vid varenda länsmansgård i städerna han besökt på sin Eriksgata genom riket. I galgarna hängs nu många svenska män. Bönderna blir förfärade. Några gråter öppet. Kungen vill nu också ta ut en ny skatt till detta ändamål. Detta kan man inte acceptera. Men hur skulle man kunna resa sig mot tyrannen? Man har ju inte ens en anförare.
– Gud hjälpe oss att vi inte gjorde fel som körde iväg Gustav Eriksson…
– Va? Körde ni iväg Gustav Eriksson!? Se till att kalla tillbaka honom så snabbt ni kan! Ni kommer att behöva honom såvitt ni dalkarlar och alla Sveriges i innebyggare inte vill bli både fördärvade och utdödde!
Lasse Olssons uttalande kan ha räddat landet. Moras allmoge skickar nu sina snabbaste skidåkare – Engelbrekt från Morkarlby och Lars från Kättilbo – för att jaga ikapp Gustav Eriksson. Kör dag och natt tills ni finner honom!
Långt upp i Lima socken invid norska gränsen hinner skidkarlarna från Mora upp Gustav Eriksson. Det sägs att de finner honom vid Olnispagården i Sälen. De utsända förklarar sitt uppdrag och sakernas vändning i Mora.
– För Guds skull Gösta! Du måste komma till vår hjälp!
– Jag fick intet vidare behagligt svar i julas…
– Nu har vi rätt förstått allvaret! Du ska få både trohet och manskap!
– Det kommer krävas mod – att morabönderna vill vara män för sig!
– Vi kommer att riskera både blod och liv om du blir vår härförare!
Gustav Eriksson talar till dalkarlarna i Mora. Målning av Johan Gustaf Sandberg, 1836
När Gustav nu är åter i Mora får han ett helt annat mottagande än han fick i julhelgen. Han får stadens fulla stöd för en revolt mot kung Kristian och hans tyranniska styre. Men inte bara Mora står nu bakom honom.
”Där komme till honom de förnämligaste av alla socknar både östre och västre Dalarna, samtyckte och korade honom till Sveriges rikes hövitsman, svore honom ed, lydno och hörsamhet.”
Man utser också 16 unga män att fungera som Gustavs livvakt. En styrka som så småningom kommer att övergå i Svea Livgarde. Ett förband som är i funktion ända fram till år 2000, nästan 500 år.
Men trots all entusiasm – vad kan en brokig allmogehop i Dalarna åstadkomma mot en kung med knektar, borgar, pengar och eldvapen? Många liknade uppror har slagits ned brutalt. Malts ned över tid av kungar och knektar. Vad är det som säger att den här brokiga skaran kommer att uppnå sina mål?
Det kommer vi inte att besvara här, för här slutar Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Fortsättning följer i denna trilogis sista del – Befrielsekriget.
